"Det var en gång två kvinnor som aldrig lärde känna varandra.
Den första kommer du inte ihåg; den andra kallar du din mamma.
Två olika liv skapade för att ge dig ditt.

En tände en stjärna.
Den andra blev din sol.

Den första gav dig livet.
Den andra lärde dig leva det.

Den första skapade hos dig behovet av kärlek.
Den andra fanns där för att ge dig den.

En gav dig ett ursprung.
Den andra gav dig en identitet.

En gav dig en begåvning.
Den andra ett mål med den.

En gav dig förmågan att känna.
Den andra fanns där när du kände dig orolig.

En sökte åt dig ett hem hon inte kunde ge dig.
Den andra bad om ett barn, hennes önskan gick i uppfyllelse.

Och nu ställer du, genom tårarna,
den urgamla frågan som blivit obesvarad genom alla år….
Arv eller miljö; vad är du en produkt av?

Varken eller raring, varken eller…. Bara två olika sorters kärlek."


Den här dikten är så underbart fin, ikväll på Spårlöst (som äntligen börjat igen föresten, 7:an kl 21.00!!) läste en adoptivmamma den och berättade att hon gjort det i hela dotterns liv. Tårarna rann utan stopp, sätter ord på känslorna till 100%. Jag förstår inte att jag själv är så nära att få möta kvinnan som gav mig livet, tror inte att jag förstår förrän jag står där. Den här resan kommer bli ett nytt, stort steg i mitt liv och jag känner bara lycka. Det kanske inte blir som jag tänkt och hoppas men jag är lugn för kvinnan som lärde mig leva livet, och mannen. Mina älskade föräldrar, kommer stå bakom mig oavsett vad som händer.